linn rydelius

Jag har helt lagt ner det här med bloggande. Det är så mycket annat som tagit över och det här forumet känns inte riktigt som om det behövs längre. Snacka om att jag blev förvånad när jag loggar in och ser att det är minst en person om dagen som besöker den här bloggen. Stackars människa.. Inte ett inlägg sedan februari. Kan ju inte vara uppmuntrande för dig att klicka dig hit varje dag och se samma inlägg, så det här inlägget tillägnar jag dig.

Jag är för tillfället väldigt ensam. Har flyttat hem till mamma och pappas stora hus, Lisa har flyttat hemifrån och mor och far är i Kroatien, jag tar hand om hundarna. Jobbar gör jag inte förrän på fredag och man borde ju tycka att "nu - nu har jag alltid i världen att göra nåt kul". Men nej, det gör jag inte. Jag deppar ihop fullständigt efter min fruktansvärda bakisdag igår. Inte blir man mer pepp heller över att se att det ösregnar utanför fönstret. Att man kan vara så beroende över att ha människor runt i kring sig hela tiden.

För att nu vända det här inlägget till något positivt.
Ikväll ska jag till ridskolan igen och rida. Det känns så fantastiskt roligt att jag tror jag kissar ner mig. Har saknat mina små pollar mer än vad jag trodde att jag skulle göra.
Jag ska klockan ett anmäla mitt intresse till att börja studera sjuksköterskeprogrammet till våren. Bli vuxen? Styra upp mitt liv? Svar ja!
Jag var och handlade igår och har typ världens godaste lunch på g.

Jag har det varmt i huset, jag har två goa hundar, jag är inte sjuk (inte mer än vanligt då) och har alla mina fina vänner ett telefonsamtal bort.

Vilket fint inlägg det här blev till dig, min enda läsare. Fruktansvärt flummigt, men ändå ett inlägg. Lev och må, som min farfar just sa till mig i telefonen då vi bestämde att jag ska dit och fika ikväll.