linn rydelius

jag glömde min mobiltelefon hemma i morse. när jag kom på det hade jag cyklat sisådär 500 meter i den antarktiska kylen och övervägde starkt att vända bara för att ha telefonen med mig.. jag var lite småsen till jobbet och den lilla rundturen hemma hade gjort att jag kommit försent. jag tog därför mitt vett till fånga och tänkte "äsch, vem vill mig nåt idag? den kan lika gärna få ligga hemma idag." nu till problemet. jag har aldrig känt mig mer handikappad. jag tänker hela tiden kolla mobilen och se om någon messat eller ringt. kollar jag verkligen min telefon så pass ofta annars? man är ju sjukligt beroende i så fall. det kommer säkert inte va en kotte som har messat mig på hela dagen när jag kommer hem, och då kommer jag bli besviken av rang. tänk er att ha glömt mobilen hemma, och va så pass peppad på att kolla om något har velat nå mig under dagen och sen kommer man hem och inser att det inte är en enda person som har tänkt på mig idag och velat slänga iväg ett mess. på sin höjd kommer jag kanske ha ett mess från h&m där det står att de har clubdag och har 10% rabatt på hela sortimentet. då hade jag nog lagt mig under täcket och aldrig velat stiga upp. nä, så hemskt är det nog inte. men ändå: att man ska va så beroende av att alltid kunna bli nådd skrämmer mig lite.

så nu tycker jag att ni alla tar upp era mobiler, slänger iväg en kärlekshälsning till mig så jag i alla fall har fått nåt mess när jag kommer hem! det är jag väl värd?