kvällen då tårarna bara rann och rann och rann

jag är inte en som gråter. även om jag skulle vilja, skulle behöva är det som aldrig att det vill sig. jag vet inte varför - det bara är så. försökte verkligen räkna ut hur många gånger jag hade gråtit under 2008 och kom fram till 5 tillfällen, är inte det lite för få? jag brukar däremot vara en storlipare vid sorgliga filmer. jag antar att alla tårar som jag har tryckt bort någonstans inom mig känner friheten att komma ut då när de äntligen får tillfälle. sist jag såg på ps. i love you med jenny och linn grät jag ingenting och de lipade hela tiden. jag undrade vad som var "fel" - jag som alltid gråter vid film? jag tror nog att jag sparade mig tills igår kväll.

så mina vänner - igår var jag på bio med fröken öjbrandt. på vägen ner satt linn och beklagade sig över hennes jobb och var allmänt less, min pappa ringde och var allt annat än munter och jag kände bara hur mitt partyhumör bara sjönk till lägre nivåer ju närmare stan vi kom. väl framme frågar linn: hur är det, är du trött? nej. jag var bara less - osminkad och less. arg. sur. inte alls taggad. tyckte att mitt liv sög. ju mer jag tänkte på det desto värre var det. i-landsproblem, i know, men ändå! vi vandrade till bion och satte oss där, pratade under den eviga reklamen och sen började filmen. australia. lägg det namnet på minnet. filmen var lite smått seg från början men sen.. åh.
sista timman grät jag konstant. jag vill inte överdriva men det gjorde jag verkligen. tårarna slutade aldrig rinna. jag var alldeles blöt på tröjan och ansiktet var stelt av torkade tårar. jag tittade på linn och hon satt där - helt ogråten. jag viskade: gråter inte du? hon svarade: nej, jag vet inte vad som är fel. själv satt jag där och grät för minsta lilla: när de skiljdes, när de återförenades, när hon dog, när hunden dog, när alla typ dog, när de fick varandra. ja ni förstår. jag grät och grät och grät. i en scen när det var alldeles tyst, man hörde bara skådespelarnas andetag och det var jättesorgligt, satt jag där och höll på att avlida. jag grät så mycket att jag var tvungen att hulka mig. det är förbjudet när det är helt tyst i biosalongen. här och var hörde man några snyftningar men man hörde ingen som hade svårt med andningen för att den grät så mycket. när musiken väl började fick jag äntligen andas ut, skulle säga några ord till linn men jag snörvlade mest. det jag helt enkelt vill komma fram till med allt det här grinsnacket är: SE DEN FÖR TUSAN! härda den första halvtimman och njut sen. den var riktigt bra.






idag ska jag till stallet och rida simzon. har tänkt mig ut i skogen men ser att det snöar riktigt mycket.. inte optimala "ut-i-skogen-och-rida-väderförhållningar".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0