linn rydelius

jag är en mes. tredje gången på en vecka som jag gråter till biggest loser. det är hjärtskärande. börjar tro att det är något fel på mig när jag aldrig gråter annars, bara till tv-serier och filmer.. jag lever mig in i allt på ett sjukt sätt. ungefär samma sak som jag skrev om tidigare, då jag kan bli tårögd över att se en häst hoppa ett hinder som den haft svårt med. jag lever mig in i situationen alldeles för mycket för mitt eget bästa. när hästen får ta i och precis klarar det och den är så nöjd efteråt, då kan jag bli tårögd, till petra och tyras glädje. de tycker alltid att det är lika roande att jag står och smågrinar när vi ser på hoppning. som sagt. jag är nog inte riktigt normal.