9 april
jag är en kluven människa.
jag kan inte vara ledsen, sur eller arg när jag är med mina vänner. det går bara inte. ibland - okej. men oftast inte. så nu - när min mormor är döende, så är jag som vanligt. och vet ni? det känns skönt! att bara kunna vara och inte behöva tänka på det. jag uppskattar att 'alla' som det så fint heter, bryr sig om mig och frågar hur jag mår, skriver söta små sms och så. tack för att ni finns. jag visar allt för sällan min uppskattning emot er!
hur som helst. min mormor. världens bästa och finaste och mest omtänksamma människa finns snart inte mer. som hon är nu finns hon inte riktigt heller. bara ligger där och andas. jag tycker att det ska kännas skönt för henne att äntligen få dö. ingen vet hur mycket hon har lidit i sina dagar. hon har bara kört på och aldrig klagat. och när man hör mormor klaga nu - då vet man hur ont hon har. och när hon själv säger att hon är rädd för att behöva lida och ha ont - då känner jag mig bara ännu mer säker på att hon kommer att ha det mycket bättre dit hon kommer senare. jag har förberett mig på det här så pass länge nu och det är ju klart att jag känner mig ledsen och så för att man aldrig kommer att träffa henne mer, sitta på hennes friggebod och äta jordgubbar och glass, plantera blommor i hennes rabatter, sitta och filosofera med henne och läsa hemmets journal, vara i ladugården, krama henne, bjuda henne på fika.. ja allt det där som hör till..
hon kommer alltid att vara den bästa. jag har gruvat mig för den här stunden länge, länge, länge. men nu när den är här så känner jag samtidigt lättnad på något konstigt sätt. jag kommer aldrig mer behöva vara orolig om nätterna när telefonen ringer och tänka tanken 'har mormor dött nu?'. jag kommer aldrig mer behöva ha den känslan då jag hör en ambulans komma körandes från kroksjöhållet ' är det mormor som de kör?'.
även fast hon fortfarande lever och kämpar på, hon är en riktig kämpe - ger aldrig upp, så är det som om jag har gett upp hoppet och bara väntar på att hon äntligen ska få somna in. hemskt att säga det men. jag tror att hon kommer att må så mycket bättre sen.
jag kan inte vara ledsen, sur eller arg när jag är med mina vänner. det går bara inte. ibland - okej. men oftast inte. så nu - när min mormor är döende, så är jag som vanligt. och vet ni? det känns skönt! att bara kunna vara och inte behöva tänka på det. jag uppskattar att 'alla' som det så fint heter, bryr sig om mig och frågar hur jag mår, skriver söta små sms och så. tack för att ni finns. jag visar allt för sällan min uppskattning emot er!
hur som helst. min mormor. världens bästa och finaste och mest omtänksamma människa finns snart inte mer. som hon är nu finns hon inte riktigt heller. bara ligger där och andas. jag tycker att det ska kännas skönt för henne att äntligen få dö. ingen vet hur mycket hon har lidit i sina dagar. hon har bara kört på och aldrig klagat. och när man hör mormor klaga nu - då vet man hur ont hon har. och när hon själv säger att hon är rädd för att behöva lida och ha ont - då känner jag mig bara ännu mer säker på att hon kommer att ha det mycket bättre dit hon kommer senare. jag har förberett mig på det här så pass länge nu och det är ju klart att jag känner mig ledsen och så för att man aldrig kommer att träffa henne mer, sitta på hennes friggebod och äta jordgubbar och glass, plantera blommor i hennes rabatter, sitta och filosofera med henne och läsa hemmets journal, vara i ladugården, krama henne, bjuda henne på fika.. ja allt det där som hör till..
hon kommer alltid att vara den bästa. jag har gruvat mig för den här stunden länge, länge, länge. men nu när den är här så känner jag samtidigt lättnad på något konstigt sätt. jag kommer aldrig mer behöva vara orolig om nätterna när telefonen ringer och tänka tanken 'har mormor dött nu?'. jag kommer aldrig mer behöva ha den känslan då jag hör en ambulans komma körandes från kroksjöhållet ' är det mormor som de kör?'.
även fast hon fortfarande lever och kämpar på, hon är en riktig kämpe - ger aldrig upp, så är det som om jag har gett upp hoppet och bara väntar på att hon äntligen ska få somna in. hemskt att säga det men. jag tror att hon kommer att må så mycket bättre sen.
gerd astrid maria andersson, min mormor - du kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta, du kommer alltid att vara saknad, jag kommer verkligen aldrig att glömma minnena med dig.
jag älskar dig!
jag älskar dig!
Kommentarer
Postat av: Linn
Varför rinner det en tår nedför min kind?
du är det starkaste jag känner och jag älskar dig min vän
Postat av: joli
Varför rinner det en tår nerför min kind? Jag skriver såsom Öjbrandt, känner detsamma, du är helt underbar Linn min gummianka! Vi ses imorgon min kära vän :)
Trackback
